söndag 8 februari 2009

Föreläsningar!

Nu har jag kommit tillbaka till Sverige och det är dags för mig och min kollega Annakarin att ge oss ut och föreläsa; här kommer ett preliminärt schema för de öppna föreläsningarna. Hoppas ni kan komma vid något tillfälle!

14/2 11-13 Högsby bibliotek
18/2 Vänsterns Studentförbund i Linköping
24/2 Utrikespolitiska föreningen i Uppsala med Brian Palmer
26/2 Utrikespolitiska föreningen i Stockholm med Brian Palmer

Fortfarande har vi tid över om ni vill att vi ska komma till er organisation eller skola: under vecka 8 kommer vi vara i Linköping-Norrköpingområdet och under vecka 9 i Stockholmsområdet.

Vi ses!
Hälsningar Lisa

lördag 24 januari 2009

Gracias por visitar Chiapas - llevalo contigo


Tack för att du besökt Chiapas - bär det med dig. Jag läste texten på en pelare på väg till flygplatsen i Chiapas, har flugit till Mexiko City där jag ska vara några dagar. Och Chiapas kommer följa med mig. Jag är otroligt glad för detta året, för allt jag fått se och uppleva. Det har varit sjukt intressant. Men jag märker nu på slutet att det varit tufft också, det har varit Väldigt Många Intryck.

Det är som när du ser en gripande dokumentär, pulsen slår, du lever dig in i karaktärernas liv och efteråt stannar en känsla kvar flera timmar efteråt. Men detta var inte en dokumentär, en film på två timmar. Det är nästan ett år av intryck, av möten, av insikter... Känslan försvinner inte efter några timmar, och jag vill inte att den ska försvinna. Jag åker hem, men förändrad. Och jag vet inte riktigt hur, kan inte sätta ord på allt än, jag bara vet att det är så.

Och så det dåliga samvetet - jag kan åka iväg från fattigdomen, osäkerheten... Jag kan åka hem till normalitet, Konsum, fika och fredagsmys. Jag kan stänga av, även fast det inte var en två timmars dokumentär utan ett års upplevelser på plats, så kan jag hoppa ur kontexten. Jag har sett osäkerheten och oron här, ett alternativt samhälle, där andra regler råder, där du ständigt måste tänka efter vilka du kan lita på, där varje dag är en kamp för överlevnad. Men det är en kontext där jag varit gäst och nu tar jag mitt pick och pack och åker. Hoten var aldrig direkt riktade mot mig, det var inte jag som inte visste vad jag skulle äta nästa dag.

Men jag tar med mig mycket hoppfullhet efter min tid i Mexiko och Guatemala. Som dessa människor kämpar, fysiskt och psykiskt, och hur de orkar skratta och vara lyckliga. Att en tid i ett område där ett lågintensivt krig utspelas skulle ge hopp kanske inte var helt väntat, men så är det.

Ögonblicksbilder snurrar i mitt huvud...en prostituerad 12-årig tjej i Pujultic...gripande tal som gett mig gåshud...kvinnan som visade mig sina ärr från kriget i Guatemala...de trötta barnen som försöker sälja godis och cigaretter till mig på restauranger i San Cristóbal. Var gör jag av allt det här, hur sorterar jag in det, hur hanterar jag känslorna?

Väldigt Många Intryck.

torsdag 8 januari 2009

Kvinnor utsatta för sexuell tortyr låter sig inte tystas


Några av de starkaste talen på festivalen la Digna Rabia var enligt mig dem hållna av fyra kvinnor utsatta för sexuell tortyr under och efter en polisattack i Atenco, nära Mexiko City 2006. Kvinnorna startade efter övergreppen en kampanj mot politisk repression och mot sexuell tortyr. Tortyren och övergreppen skedde i Atenco den 3:e och 4:e maj 2006 då ett antal blomförsäljare blev attackerade av statlig polis. Konflikten utökades sedan, och ett antal sociala rörelser kom för att stödja blomförsäljarna varefter polisen svarade med att skicka mer än 3500 poliser från federalt, delstatligt och kommunalt håll. Två personer dödades av polisen och ungefär 200 anhölls. Totalt blev 47 kvinnor anhållna och torterade. Fortfarande sitter 13 personer anhållna, medlemmar i sociala rörelser.

Innan kvinnorna började tala satte de alla på sig svarta bindlar som täckte munnen, medan en röst förklarade vilka de var och vad de varit med om. Framställningen var mycket dramatisk och medan kvinnorna satt med bindlarna över munnen förklarade rösten: Vi upplevde repressionen i Atenco; den fysiska och sexuella tortyren, förargelsen, fängelset. De försökte stoppa vår kamp, tysta våra röster, men vi har försökt lära oss leva med vad som hände, att inte vara offer utan att ta en aktiv roll, att möta våra rädslor, att prata om det som hände, men också om hur det har förändrat oss. Vi har vunnit över staten, de försökte stigmatisera oss, men tvärtom har solidaritet skapats, de försökte stoppa vår mobilisering men vi fortsätter att kämpa. Tystnad var ett alternativ, men den valde vi inte, vi bröt deras straffrihet med våra ord...

Sedan tog kvinnorna av sig bindlarna en efter en, och en efter en pratade och visade hur de valt att tala om vad de genomlevt och inte vara tysta. De sade att den mexikanska staten ville skicka ett meddelande till människor som kämpar i olika sociala rörelser, att de skulle känna sig besegrade och att hopplöshet skulle ta över. Man attackerade kvinnorna för att visa sig överlägsna och för att förnedra, något som inte bara kan orsaka effekter hos individen utan även förstöra den kollektiva solidariteten. Kvinnorna menade att det är ett kulturellt tabu att tala om ämnet sexualitet och eftersom staten är medveten om det och om hur viktig sexualiteten är för människors identitet så används sexuell tortyr som ett politiskt instrument för att dominera. Genom det sexuella våldet vill man orsaka skam och skuld hos de överlevande. De försökte få oss att skämmas så mycket att vi inte skulle våga tala, sa en av kvinnorna i sitt tal.

Kvinnorna har anmält övergreppen men säger att de inte förväntar sig några resultat och att de inte erkänner den juridiska institutionen i Mexiko. De säger att medan personer från sociala rörelser väntar upprörande fängelsestraff efter Atenco så går de poliser som utförde den sexuella tortyren fria eller står anklagade för mildare anklagelser, ingen för tortyr. De högre ansvariga poliserna för attacken står utanför all typ av undersökning och åtnjuter full straffrihet.

Med ilskan, smärtan och indignationen växer också solidaritet, vikten att göra något, att inte vara tyst. Vad som hände under den 3:e och 4:e maj bekräftade våra övertygelser, vi är övertygade att det här är vår väg, kampen för frihet, självständighet, självstyre, självbestämmande...för den sociala revolutionen, sa kvinnorna. De avslutade sedan sina tal med att kräva frihet åt de politiska fångarna som fortfarande sitter fängslade för händelserna i Atenco.

För att komma i kontakt med kvinnorna från kampanjen: mariposaslibertarias@riseup.net
Vittnesmål från de torterade och våldtagna kvinnorna i Atenco, på spanska:
http://chiapas.indymedia.org/display.php3?article_id=122475
Mina artiklar i ämnet, från Kristna Freds hemsida och Latinamerika.nu:
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_090112.asp
http://www.latinamerika.nu/kvinnor-utsatta-sexuell-tortyr-later-sig-inte-tystas

Subcomandante Marcos fördömer Israels attacker under zapatistfestival



Mellan den 26 december och den 5 januari pågick zapatistfestivalen La Digna Rabia, man började i Mexiko City, fortsatte i zapatistcaracolen Oventic och avslutade utanför San Cristóbal. Jag har deltagit i allt (är därför ganska slut nu...) det har varit tal, diskussioner, dikter, konserter, fotoutställning, dokumentärer, teater, dans med mera... Mycket zapatism på lite tid med andra ord, mycket trevligt.
I ett av sina tal kritiserade Subcomandante Marcos, zapatisternas omtalade frontfigur som kännetecknas av sin zapatistmask, sin gröna keps och sin pipa, Israels attacker mot Palestina. Han menade att Israels attacker är ett klassiskt erövringskrig och en professionell armé som dödar en försvarslös befolkning. Han fortsatte i sitt tal med att säga: Vi kanske inte stoppar någon bomb och våra ord kanske inte förvandlas till någon sköld, men kanske lyckas orden samlas tillsammans med andra vilket förvandlas till ett brus, och sedan till en röst och sedan till ett skrik som hörs till Gaza. Vi - nosotros y nosotras - zapatister från EZLN, vet hur viktigt det är, mitt i förstörelse och död, att höra uppmuntrande ord.
Under den näst sista dagen av festivales nåddes vi deltagare av beskedet att ett tjugotal personer i Oaxaca (en angräsande delstat till Chiapas) hade arresterats när de genomförde en fredlig demonstration mot attacken mot Palestina utanför det amerikanska konsulatet. Personerna har sedan släppts.
Det är min kollega Valeska som tagit det fina kortet på Sub Marcos, jag satt längre bak och fick bara ganska mörka bilder. På bilden ett av de få tillfällen han inte hade pipan i munnen...
Läs mer om Marcos tal, på spanska:
EZLN:s hemsida, där talen från festivalen finns att lyssna på, nästan allt på spanska. Subcomandante Marcos tal finns också utskrivna.
Mina artiklar om ämnet, på Kristna Freds hemsida och Latinamerika.nu:

Acteal - 11 år utan rättvisa





Den 22 december förra året hölls en minnesceremoni för att hedra offren för den grymma massakern i Acteal, Chiapas som skedde samma datum elva år tidigare. Jag närvarade vid ceremonin tillsammans med ungefär tusen andra personer där man hade anordnat ett altar enligt ursprungsbefolkningens tradition, med frukter, majskolvar, bönor, blommor och med en ring av tända ljus. Den före dette biskopen i San Cristóbal och grundaren till vår samarbetsorganisation Frayba (Centro de Derechos Humanos Fray Bartolomé de Las Casas), höll tillsammans med den nuvarande biskopen och andra präster i minnesceremonin.

Det var alltså för elva år sedan, den 22 december 1997, ett femtiotal maskerade män gick in i byn Acteal där 45 personer av tzotzilbakgrund befann sig i byns kyrka för att be för fred. Alla 45 blev brutalt avrättade, 14 barn, en bebis, 21 kvinnor varav fyra var gravida, samt nio män. Dessutom skadades 25 personer och fem försvann spårlöst.

Ett stort antal män har arresterats för massakern, men alla med liten eller ingen politisk makt. Dessutom menar vissa att många av dem som sitter fängslade är oskyldiga. Genom åren har både offrens familjer samt ursprungs-och mänskliga rättighetsorganisationer pekat på att det intellektuella ansvaret finns högt upp i hierarkin i den politiska sfären i Chiapas. Från politikernas håll har man påstått att massakern skedde på grund av interna konflikter i byn - ett påstående som mött kraftigt motstånd hos överlevande och organisationer insatta i bakgrunden till massakern.

Nio år hann gå innan regeringen 2006 startade en utredning för att på djupet undersöka inte bara vilka som utförde massakrerna utan också vilka som var hjärnorna bakom och som planerade den. Fortfarande har inga framgångar nåtts i undersökningarna. Den politiska och juridiska makten sitter i samma båt, och de har inget intresse av att få fram sanningen. Advokater från CIDE (Centro de Investigaciones y Docencia Económica) har sagt att de juridiska processerna innehåller en hel rad oegentligheter.

Det ryktades både förrförra och förra året att Chiapas guvernör Juan Sabines skulle komma till Acteal vid ceremonierna för att lämna blommor till martyrerna som han själv ska ha sagt. Organisationen Las Abejas, som offren i massakern tillhörde, säger dock att Sabines inte gjort annat än att försöka splittra organisationer i det civila samhället genom mutor. Man poängterar att rättvisan och värdigheten inte är till salu. Guvernören Sabines har inte blivit inbjuden och är inte välkommen till Martyrernas Heliga Mark, menar Las Abejas, och hans försök till bedrägeri visar på ytterligare brist på respekt för martyrernas minne.

Läs mer om Acteal, på spanska (härifrån kommer mina faktauppgifter):
http://www.chiapas.contralinea.com.mx/archivo/2008/diciembre/htm/silencio-asesino-escuelas-Acteal.html
http://www.jornada.unam.mx/2008/12/23/index.php?section=politica&article=012n1pol

Om folkmordsrättegångarna i Guatemala

Det har idag gått tolv år sedan ett fredsavtal skrevs i Guatemala efter 36 års inbördeskrig och folkmorden då 150 000 personer mördades. Två rättsprocesser pågår, men det politiska intresset för rättsfallen är minimal. Anhöriga till offren kämpar vidare, och MR-advokater har olika syn på möjligheterna att skipa rättvisa. Straffriheten gör att riskerna för att något liknande skulle kunna hända igen ökar.

Läs vidare i mitt temaarbete om rättsprocesserna här:
http://www.krf.se/hopp-och-fortvivlan-i-folkmordsrattegangarna
Via länken kan ni också klicka er vidare till de andra fredsobservatörernas arbeten och artiklar.

tisdag 23 december 2008

Förlåt för att jag pratar spanska

I torsdags var jag på ett möte på ett ställe utanför San Cristóbal, ett center där man har gratis utbildning i möbeltillverkning, i bilmekanik och massa annat. De som går på utbildningen är oftast personer ur ursprungsbefolkningen. Ett gäng vänstermänniskor har möte där varje torsdag då man diskuterar en bunt artiklar som delas ut veckan innan, som handlar dels om världspolitik och dels om mexikansk politik. En person har först en presentation av sin tolkning av artiklarna och sedan följer en öppen diskussion. I salen där diskussionen äger rum finns ett gigantiskt bord, och till höger två rader av stolar. På sidorna direkt när man kommer in finns också några stolar. Och hur ser fördelningen ut i rummet? Jo, runt det gigantiska bordet sitter mestiserna (de som är en blandning av européer och ursprungsbefolkning, majoriteten av mexikanarna) och på bänkarna bakom, som vore det en kyrka för länge sen där ursprungsbefolkningen inte fick komma in eller längst bak, sitter de tzotziler som jag antar går på utbildningen på centret. Nej förlåt, en tzotzil satt vid det gigantiska bordet. Presentationen av artiklarna kom igång och sedan följde den allmänna diskussionen. Innan man började diskutera påminde en kvinna om att man skulle försöka se till att alla fick delta, kvinnor och män, och att de som pratade skulle tänka på att inte ta så lång tid på sig. Fick höra efteråt att tydligen är det alltid samma personer (män) på dessa möten som pratar, de har ofta halvtimmes långa monologer, och säger ungefär samma sak varje gång. När jag var där pratade en kvinna och resten män.

Efter att den allmänna diskussionen pågått i ungefär en halvtimme bad en man om att få ordet, den enda tzotzilen kring bordet. Han började med att be om ursäkt för att hans spanska inte var så bra och han sa att han inte hade förstått allt av artiklarna och han sa till sina compañeros tzotziles att han hoppades att de hade förstått en del. Han gav några kommentarer kring artiklarna på spanska och så frågade han om det var okej att han sa några ord på tzotzil. Det var det så han vände sig mot bänkarna där tzotzilerna satt och pratade en stund, och några av dem svarade också tillbaka. Många av dem hade innan suttit och sinsemellan viskat på tzotzil, stickat eller halvsovit. Det var tydligen något nytt fick jag höra efteråt, att personer pratat på något ursprungsspråk på mötet. Mannen som i början av mötet hade presenterat artiklarna sa att det var ju kul att vi fick höra lite tzotzil också, det gör att allt känns mer autentiskt, mer på riktigt. Jag vet inte om jag såg fel, men det kändes som att en och annan vred sig lite i stolen när han sa det, som att tzotzilerna vore någon slags färgklick som var där för att ge lite stämning åt de andra. Och vem ska egentligen be vem om ursäkt? Ursprungsbefolkningen för att de ”inte pratar så bra” det språket de tvingats på? Är nu gänget så intresserade av vad ursprungsbefolkningen har att säga, varför inte låta dem delta på samma villkor? Varför inte ha en presentation av artiklarna på spanska och en på tzotzil? Varför inte ha översättning mellan språken så det verkligen kan bli ett utbyte? Det blir så absurt när mestiserna sitter och diskuterar artiklar om hot mot ursprungsbyar och tzotzilerna inte är med i diskussionen. När de pratade på tzotzil var det uppenbart att de hade kommentarer, men om allt sker på spanska sätter det ju dem i ett direkt underläge, att de inte kan prata sitt modersmål. Och särskilt med ett gäng som de flesta verkade ha universitetsutbildning och därmed väldigt akademisk spanska. Språket är ju ett i särklass fungerande verktyg för att inkludera eller exkludera någon.

Förmodligen med koppling till att tzotzilmannen tidigare bett om ursäkt för sin spanska bad en yngre mestis om ordet mot slutet av diskussionen och sa: förlåt för att jag pratar spanska, vi är ju i ett koloniserat land här i Mexiko. Bra sagt.